När man läser 2017 års årsbok från Stockholm School of Economics Institute for Research (SIR) slås man av att hållbarhetsfältet är brett. Det visste
vi sedan tidigare, men i årsboken illustreras det av att den rymmer ungefär lika många frågor som författare. Det finns ett akademiskt språk för att beskriva detta. I inledningskapitlet kallas fenomenet för multidisciplinärt och multiparadigmatiskt. Nätverksforskarna skulle förmodligen säga att fältet har låg densitet, vilket kan vara både en fördel och en nackdel. Många frågor kan med rätta belysas under aspekten hållbarhet, men risken är då också att beröringspunkterna blir få. Kanske att hållbarhetsforskningen reduceras till en minsta, men inte nödvändigtvis så intressant, gemensam nämnare.
Ett fenomen som boken implicit visar på är den konceptuella förändring som varit synlig under senare år, nämligen en övergång från det något snävare begreppet CSR till det bredare hållbarhetsbegreppet. Detta har varit tydligt både i näringslivet, akademin och samhället i stort. Hållbar utveckling tycks också vara redaktörernas ingång till ämnet, även om det inte är genomgående i antologin. CSR används flitigt. Inte bara begreppsanvändningen, utan även definitionerna av hållbarhet, skiljer sig åt mellan kapitlen. Detta må vara en del av den multiansats som anläggs. Men ibland blir det lite komiskt, till exempel när man förenar en ambition om att världen ska räddas, som i inledningskapitlet, med en föreställning om att hållbarhet i själva verket bara bör ses som en managementidé, som hävdas i ett annat kapitel.
Bidragen i antologin har också varierande teman. Boken berör allt från marknadsperspektiv på hållbar stadsutveckling till kopplingen mellan sociala entreprenörers nätverksinbäddning och prestationer. Här ryms en redogörelse för framväxten av förnybar energi i USA och Japan, en diskussion om svenska institutionella investerares förändrade strategier och prioriteringar, och en studie av brittisk re-politiserad bolagsstyrning. Frivilligorganisationers hantering av multipla identiteter ägnas uppmärksamhet, liksom små och medelstora företags partiella organisering av CSR i globala försörjningskedjor.
Spännvidden kan upplevas som brist på fokusering. Men samtidigt får man ta boken för vad den är. Det är en sammanställning där olika forskare med helt skilda ingångar ger sina bidrag. SIR:s årsböcker ser ut på det sättet. Behållningen av sådana böcker ligger oftast i de enskilda bidragen i sig, mer så än i den gemensamma nämnaren. Värt att framhålla är exempelvis bidraget om det relationella ledarskapet i ljuset av hållbarhetsfrågorna. Det är både empiriskt och teoretiskt intressant. Ett telekomföretags ledarskapsutmaningar och hanteringen av dessa skildras och förklaras. I ett annat bidrag visas att hållbarhetsfrågor påverkar aktörers – institutionella investerares – handlingar och strategiska val över tid. Hållbarhetsfrågor har alltså verklig betydelse för samhällsaktörer. Det är viktigt att visa.
En annan aspekt är den kritiska udd som finns i vissa bidrag. Redan i inledningskapitlet får sig statliga Vattenfall en släng av sleven. Föreställningen om Base-of-the-Pyramid diskuteras i ett annat kapitel utifrån ett post-kolonialt perspektiv. Men i andra fall märks inte kritiken mot företagen. Detta visar också på olika normativa ingångar hos författarna, precis som i hållbarhetsdiskussionen i samhället. Ibland kan man tycka att det vore befriande om någon kunde problematisera de argument som används mot näringslivet. Eller för den delen näringslivets tendens till följsamhet och strävan att framstå som ”goda samhällsmedborgare”.
Som så ofta inom svensk hållbarhetsforskning saknas ett företagsetiskt perspektiv. Den analytiska begreppsram som gör att vi kan förstå och värdera företags verksamheter ur ett moraliskt perspektiv lyser alltså med sin frånvaro. Organisationsteorin, som är den som vägleder de flesta bidragen, ger oss inte den möjligheten. Trots detta är det roligt att se att så många infallsvinklar är möjliga. Någon sade att diskussionen och CSR och hållbarhet skulle dö efter finanskrisen. Det blev precis tvärtom. Frågorna är angelägnare än någonsin – och även forskningen om dem.
Av Magnus Frostenson
