2017/02, Aktuellt nummer

Den ofrivilliga marknadsföraren | av Hanna Borgblad

Ryktesekonomin leder till gratisarbete – men inom konstvärlden håller det på att förändras

Meritokrati är ett begrepp som ibland används som ett slagträ för rättvisa i debatter om utbildning och arbete. Bland sektorer där meritokratiska principer sägs stå högt finner vi exempelvis universitet och andra professionsdominerade organisationer. Som princip är meritokrati sinnebilden för en rättvis rekryteringsprincip, men studier har ifrågasatt om den verkligen leder till rättvisa i praktiken, exempelvis genom att de meriter som värderas har definierats av en redan privilegierad grupp som omedvetet mäter andras kvaliteter utifrån sin egen grupptillhörighet (Alnebratt & Jordansson 2011, Strandvad 2014). Ett meritokratiskt problem är även snedrekryteringen till konstnärliga högskolor där en vit medelklass utgör en majoritet. Denna obalans förstärks senare bland de konstnärer som vill arbeta med utställningsuppdrag på museer och konsthallar eftersom sådana uppdrag ofta kräver formell utbildning.

En annan rekryteringsprincip som det talas mycket om i dag är ryktesekonomin, där erfarenhet och erkännande sätter ett värde på en person eller organisation baserat på rykte. Ryktesekonomin, eller peer economy på engelska, praktiseras när tjänster som Tripadvisor, Uber och Airbnb ska utvärderas och betygsättas av sina användare. När det gäller utvärdering av människor kan Linkedin nämnas som ett ryktesekonomiskt exempel där det går att rekommendera och bekräfta egenskaper hos personer i sitt nätverk.

Likheterna mellan meritokrati och ryktesekonomi är att de båda antas medföra något slags ersättning efter förtjänst – lön för mödan. Företagare hoppas att ett gott rykte på Tripadvisor eller Airbnb leder till att fler väljer att besöka just deras restaurang eller boka just deras boende. Löntagare hoppas att utbildning och praktik är kloka investeringar och att ett gott rykte på Linkedin leder till ett bra jobb. I ryktesekonomin ligger möjligheterna till betalt arbete hela tiden i fram tiden, runt nästa hörn. Detta leder till att obetalt arbete är vanligt i kunskapsbaserade sektorer där ryktet spelar stor roll, som i den akademiska världen, i de kreativa och ideella näringarna och på de mer renodlat konstnärliga institutionerna. I dessa sektorer verkar professionella aktörer som inte alltid får betalt för det arbete som de bidrar med. Inom akademin förväntas forskare föreläsa i publika sammanhang, representera vetenskapen och kommentera nyheter i media, samt anonymt granska andra kollegors artiklar utan att få direkt ersättning för arbetet. Inom de kreativa näringarna är det viktigt att få en praktikplats på ett bra företag för att skaffa sig renommé inför kommande betalda uppdrag. Det problem som den här artikeln särskilt vill belysa är att konstvärldens ryktesekonomi, som konstnärer förväntas bygga sina inkomster på, inte fungerar.

Konstnärer är en grupp professionella som länge har kommit i kläm både i meritokratin och i ryktesekonomin. Medan ryktesekonomin kanske är nyare som fenomen i branscher där man bokar boende utomlands, föreläser eller rekryterar arbetskraft, har den en lång tradition inom konstvärlden. I förhållande till arbetsmarknaden för konstnärer finns det därför skäl att reflektera över båda dessa fenomen. Även om konstnärsyrket av många ses som ett kall, är konstnärlig aktivitet inte desto mindre något som samhället önskar. När utställningsarrangörer frågar efter konst till sina utställningar kan det därför tyckas rimligt att de betalar de konstnärer vars konstverk de visar och vars arbete de tar i anspråk för att jobba med utställningen. Men konstnärer som ställer ut på museer och konsthallar i Sverige får ofta inte ersättning för sin medverkan i utställningen. Museichefen, curatorn, pedagogen och utställningsvärden får alla betalt för sitt arbete, liksom teknikerna, städarna och ramverkstaden. Avsaknaden av ersättningspraktiker till just konstnärer bygger delvis på en föreställning om att konstnärer får sin huvudsakliga inkomst genom försäljning av konstverk, alltså på en kommersiell konstmarknad med privata och publika samlare. Det kan även finnas en överhängande rädsla hos konstnärerna själva för att när som helst bli utbytta mot andra konstnärer som ”kräver mindre” och ställer upp på gratisarbetet – gratisarbete som alltså försvaras med hänvisning till konstnärens förbättrade rykte. Det obetalda jobbet blir ett slags ofrivillig marknadsföring inför en framtida, potentiell, försäljning. För de många samtida konstnärer vars konst är svår att sälja på de traditionella konstmarknaderna, men inte desto mindre efterfrågas av museer och konsthallar, leder detta ofrivilliga marknadsföringsarbete inte nödvändigtvis till lön utan snarare till mer gratisarbete. Vilka har då råd att utföra detta arbete?

I konstvärlden verkar det trots allt som om systemet med dessa ”rykteslöner” håller på att förändras. Medverkans- och utställningsersättningsavtalet, det så kallade MU-avtalet, är ett ramavtal som har förhandlats fram och skrivits under av statliga Kulturrådet och fyra konstnärliga intresseorganisationer. Det introducerades 2009 och syftar till att reglera betalningen för det arbete som konstnärer utför i samband med utställningar där deras konst visas. MU-avtalet har förändrat konstvärldens arbetsmarknad på flera sätt. Det har på grund av sin praktiska utformning blivit ett verktyg för konstnärer att använda sig av när de ska kalkylera sitt arbete och hur det ska ersättas. Dessutom har introducerandet av avtalet och kommunikationen kring detta bidragit till en öppen diskussion om konstnärligt arbete och hur och av vem detta betalas – av uppdragsgivare med offentliga medel, av köpstarka konstsamlare eller av konstnären själv.

MU-avtalet har därmed förändrat förutsättningarna för ryktesekonomin inom konstvärlden. De meritokratiska principerna är till stora delar oförändrade. Fortfarande leder konstnärlig utbildning liksom ett gott utställnings-CV till fler uppdrag och fler utställningar. Skillnaden är att utställningsarrangören inte längre enbart utgör en plattform för marknadsföring från vilken konstnären kan förbättra sitt rykte och hoppas på lön i form av försäljning. Genom att utställningsarrangören även blir en arbetsgivare i mer traditionell bemärkelse har konstnärerna helt enkelt fått en ny köpare av sin arbetskraft och därmed en ny arbetsplats på vilken de kan utföra avlönat arbete. Lönearbetet uppstår inte enbart i transaktionen när konstnärerna säljer sina konstverk genom gallerister eller auktionshus utan även i utställningsrummet när konstnärerna visar sina konstverk.

På statligt finansierade institutioner är det obligatoriskt att följa MU-avtalet. Även bland många konsthallar, museer och gallerier med kommunalt och regionalt stöd har viljan att använda MU varit hög, även om det inte är ett krav. Trots det är det sällan som MU-avtalet används i sin fulla kapacitet, inte ens på statliga institutioner. Ofta förklaras det av att arrangörer inte anser sig ha utrymme i sina budgetar, men det finns också en okunskap om MU hos såväl arrangörerna som konstnärerna själva.

MU-avtalet, med de kalkylerande och diskursiva verktyg som detta ramavtal har gett upphov till, kan dock innebära att den framtida generationen konstnärer kommer att bli en ny generation med avtalade arbetsvillkor. På längre sikt, när MU-avtalet förhoppningsvis fungerar som det är tänkt och används fullt ut – och inte på bekostnad av färre utställningar med samtida konstnärer – skulle det dessutom kunna göra något åt det meritokratiska problemet med snedrekryteringen till konstskolorna. Om fler unga människor tror på möjligheten att kunna försörja sig som konstnärer, eftersom det blir mer sannolikt att de kommer att få lön för sina insatser när dessa efterfrågas, kanske en större mångfald av människor kommer att söka sig till yrket, och inte bara de med redan trygga skyddsnät som kan bekosta det nuvarande gratisarbetet.

I ryktesekonomin och den framväxande ”gig-ekonomin” ryms idén om att allt fler professionella grupper ska anta rollen som entreprenörer. MU avtalet är en intressant rörelse åt det andra hållet, i och med att konstnärer får mer anställningslika arbetsvillkor. Att den här förändringen av ryktesekonomin sker inom den av traditioner och gammaldags strukturer tyngda konstvärlden är särskilt intressant. Från att ha varit en yrkeskår som till skillnad från andra yrkesgrupper saknat facklig organisering i praktiken, till exempel möjligheter till strejk och att ingå kollektivavtal med uppdragsgivare, samt varit utelämnade till utställningsarrangörernas alltför ofta ansträngda budgetar, har konstnärerna nu ett förhandlingsverktyg med statligt stöd.

Det är intressant att fundera över vad exemplet med MU-avtalet och utmanandet av rykteslöner och gratisarbete kan säga om andra sektorer där ryktesekonomin pågår för fullt. Kommer ryktesekonomin att förändra definitionen av lönearbete? Kommer marknadsföring av det egna arbetet att bli en nödvändig arbetsuppgift i fler yrken? Kommer arbetsgivarens kostnader för rekrytering att omvandlas till arbetarens kostnader för marknadsföring? Konstnärerna, som länge har arbetat som ofrivilliga marknadsförare, har tagit ett steg som utmanar rykteslönesystemet. Kanske kan MU-avtalet uppmärksamma och påkalla nya lösningar även i andra sektorer med gratisarbetare.

Hanna Borgblad
Doktorand i marknadsföring vid Företagsekonomiska institutionen, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.


Referenser

Alnebratt, K. & Jordansson, B. (2011). Jämställdhet, meritokrati och kvalitet: Ett triangeldrama i den akademiska vardagen. Tidskrift för genusvetenskap, 2–3, s. 9–27.
Strandvad, S.M. (2014). Contingencies of value: Devices and conventions at a design school admission test. Valuation Studies, 2(2), s. 119–151.

Print Friendly, PDF & Email